Per Brahegymnasiets logotyp
Jönköpings kommuns logotype

Från Per Brahe till Los Angeles

Hanna och Philip bor och arbetar i Los Angeles, men de har båda rötter i Jönköpingstrakten. Hanna är utbildad violinist och Philip är utbildad filmmusikkompositör och de fick sina gymnasieutbildningar på Per Brahegymnasiet.
Vi träffas hemma hos dem i deras lägenhet i North Hollywood. Philip bjuder på svenska pannkakor, något han även brukar bjuda sina amerikanska vänner och branschfolk på.


Berätta vad ni minns från tiden på PB!

Hanna: Jag minns att musikundervisningen var väldigt bra. Mycket av den musikteori vi hade på PB var bättre än på musikhögskolan. Jag märkte att jag i jämförelse med andra på musikhögskolan, kom från en skola som hade haft väldigt bra undervisning. Min klass var full av härliga människor och det var roligt. Det var ganska intensiva år, i och med att jag både övade mycket och pluggade mycket. Men det var kul! Många bra minnen.
Philip: Jag har liknande minnen, det var bra kvalitet på undervisningen. Bra lärare! Lärarna var taggade och eleverna var taggade och hade ett driv. Jag fick vänner för livet, Jakob till exempel, som nu också bor här på andra sidan jorden. Jag minns också musikalen, The Wiz, där jag spelade lejonet. Det var ett bra projekt. Överlag var det väldigt kreativt och kul på PB. Det var bra tider.

Philip

Minns ni vad ni drömde ni om under gymnasietiden?

Hanna: Jag var bara fullt inställd på att jag skulle bli violinist, jag skulle gå på musikhögskolan och bara spela fiol. Det var det enda som jag hade, som var i mitt huvud då. Det fanns inget annat.

Philip: Jag ville bli låtskrivare och producent. Jag och min kompis Jakob vi startade vår första studio i källaren i hans föräldrars hus i Gränna. Vi började spela in andra ungdomar på gymnasiet och gjorde EP-skivor till folk, vi skulle bli producenter och världens bästa låtskrivare. Sedan blev det mer filmmusik för min del i slutet av gymnasiet. Jakob är väldigt nära att bli världens bästa låtskrivare nu, och jag skriver ändå en hel del musik jag också.

Hanna

Tycker ni att ni har nått era mål?

Hanna: Ja, det tycker jag att jag gjorde i och med att jag blev violinist och kunde livnära mig som musiker. Sedan när jag väl hade nått målet, ville jag kanske något annat. Haha. Det ligger väl lite i människans natur, vissa mer än andra kanske.

Philip: Nej, jag har mycket kvar rent karriärmässigt, men man har kommit en väldigt lång bit på vägen, om man jämför med Gränna och studion i källaren. Jag är väl inte riktigt framme än, 75 % har jag kanske nått. Den senaste tiden har jag skrivit musik till två TV-serier: ”Little People” och ”Big World & True Nightmares. Jag har även skrivit trailermusik till RedOne i lanseringen av hans nya låt ”DYNS (Don’t you need somebody)”.


Vad jobbar ni med idag? Beskriv en vanlig/ovanlig arbetsdag!

Hanna: Som frilansande musiker finns det ingen typisk arbetsdag, det går mycket i vågor. Just nu är det mycket egna projekt för mig och då lägger jag upp dagarna som jag vill. Vissa dagar kan jag jobba hur mycket som helst och andra dagar bara två timmar. Jag jobbar med en hemsida där jag ska ha en blogg och till bloggen ska jag skriva ny musik varje vecka.

Jag håller också på att skriva en bok med en skiva till. Jag har länge längtat efter att ha en egen business som kombinerar musik och hur man tar hand om sig själv, så jag är glad att jag nu kan gå in i ett sådant projekt. För åtta år sedan fick jag en djup depressionsdiagnos på grund av för mycket prestation och krav på mig själv. Jag hade övat stenhårt ända sedan jag var 13 år för att kunna bli violinist och sedan jobbat väldigt mycket, så till slut försvann glädjen. Då bestämde jag mig för att åka jag till New York för att börja om och försöka hitta tillbaka till glädjen, lusten och kreativiteten. När alla krav försvann så kom glädjen tillbaka och jag började skriva egen musik. Det är sådan hårfin balans för det finns ingen genväg till att bli bra på ett instrument, särskilt när man är i den fasen när man utvecklar teknik och behöver lära sig verktygen.

Philip: En vanlig arbetsdag för mig består av att försöka skriva musik, men också att prata med folk, gå på möten med folk, skriva musik med folk. Det är som att öva, jag behöver hålla igång, det är inte bara själva kompositionen och låtskriveriet, utan det är ljud och att mixa, veta var ljuden ligger i datorn. Om jag håller igång allt det, så blir jag snabbare när jag väl håller på om jag vet var ljuden finns, så jag tror det är att underhålla det hela tiden.


Skriver du även om du inte har något att skriva till?

Philip: Ja, det gör jag. Men det är mycket enklare om man har något att skriva till. Jag är nog väldigt kommersiell, jag vill skriva sånt som används, som folk kan lyssna på, som jag kan tjäna lite pengar på, jag får ingen glädje av att bara sitta och skriva ett track. Det är ju formler i allting, i till exempel popmusik, det är ju väldigt enkelt, men också världens svåraste grej att göra. Det är det som jag tycker är det kreativa i den musiken, att det är fyra ackord som gäller och jag ska göra något som någon annan aldrig har hört, och det blir utmaningen att lyckas med det, med unika melodier och ljud.


Har det varit svårt att anpassa sig till livsstilen här i USA?

Philip: Det har så klart varit en stor omställning, man får till exempel sin lön betald i checkar. Det har vi inte använt i Sverige på 30 år! Det har varit väldigt mycket omställningar med allting, från internet, hyra, gas, bilen, ett nytt system, skatter. Men det är ju egentligen bara positivt när man väl gått igenom dem. Jag kände inte en enda person när jag flyttade hit. Jag har lärt mig allting själv. Jag fick leta efter en lägenhet och bodde först i ett rum med en annan kille. Två sängar på varsin sida och det var inte glamoröst. Jag hade inte heller någon bil på två-tre år och åkte tunnelbana och bussar och hade folk som skjutsade mig överallt.


Hur har ni gått tillväga för att ta er fram till där ni är idag, som människor och som musiker?

Hanna: Min musikerkarriär började med att min lärare på musikhögskolan satte mig på vikarielistan i Göteborgssymfonikerna. En av de andra violinisterna i orkestern valde ut stråkmusiker till en show med Björn Skifs i Göteborg 2005, och då kom jag med där. De övriga i bandet var från Stockholm och då fick jag kontakt med dem, vilket ledde till att jag fick fler jobb med olika artister, teatrar och musikaler i Stockholm och då flyttade jag dit. Det blev mycket jobb och det var det jag tröttnade på också, därför försöker jag nu fokusera mer på på vad jag mår bra av och göra det jag har glädje och inspiration i. Men det är viktigt att vara målinriktad och försöka vara bra på det man gör och sedan träffa rätt människor, då kan det ena leda till det andra.

Philip: Jag tror också att man måste vara målinriktad, man måste vara bra, men sedan handlar det mycket om att träffa människor. Man kan inte heller vara för lat och kräsen med jobben i början. Men sedan kommer det till en gräns när du inte kan göra saker gratis längre, för du måste ju äta och betala internet, så det är en balansgång. Jag gör fortfarande saker gratis ibland för att det kan vara värt att prova, det kanske smäller, men man får vara lite smart.


Hur försöker ni lösa olika problem som kan uppstå i era arbeten?

Philip: Jag säger ja till nästan allting, även om jag inte riktigt vet hur jag ska lösa det. Antingen löser jag det eller så ringer jag någon som kan, det är inte värre än så. Och så lär jag mig oftast av det. Jag har en kompis, Steven, han jobbar med True Blood-serien och The Americans, och han jobbar bland annat ihop med Nathan Barkow, så då ringer jag Steven och säger: Kan inte du komma hem hit och visa lite hur du gör? Då lär man sig och så behöver man inte ringa nästa gång. De är goda vänner till mig, och de tycker det är kul att hjälpa till. De kommer hit och får pannkakor och så sitter vi och snackar lite. Man lär sig så mycket bara av att jobba med folk och lyssna.

Sedan är det viktigt att våga ge bort jobb också. Jag skrev lite låtar till Shirley Clamp när jag var i Sverige för något år sedan och då hörde hon av sig och frågade om jag kunde komma och spela piano på Café Opera med henne. Då kände jag att nej, det klarar jag inte av, så då ringde jag Kalle Flemsten som är Tommy Körbergs pianist, och gav honom den spelningen. Och jag tänker att någon gång kommer säkert Kalle att ringa till mig och fråga om jag kan arrangera något till honom, det tror jag.


I Sverige kan vi ju vara ganska ödmjuka, men hur är det när man kommer hit till USA är det viktigt att visa att man tror på sig själv?

Philip: Ja, ja, ja.

Hanna: Det är ju en annan kultur här och det kan också vara lite ihåligt här, det är mycket snack.

Philip: Jag försöker hitta en bra balansgång. Ibland när jag pratar med någon potentiell kund om ett jobb, så nämner jag till exempel att jag jobbar med RedOne, för jag skriver lite stråkar och lite tracks till honom ibland, och då låter det bra om jag säger det. Andra gånger är jag mer ödmjuk och tackar för möjligheten, men när jag mailar kunden skriver jag att jag ska försöka hinna med det idag, men det enda jag har gjort idag är att skriva musik till den kunden, men det behöver inte han veta. Det låter bra att skriva så och kunden blir nöjd. Jag tar ju de flesta jobb, men det är definitivt så att man drar några rävar ibland, fast jag ljuger aldrig, bara förvränger lite.

Tror ni att det kan vara en merit i Sverige att ha bott i Los Angeles?

Philip: Ja, man har ju fått språkkunskap, kulturkunskap och musikmässigt är det säkert supercoolt. Jag fick mer jobb i Stockholm när jag bodde här än när jag bodde där, så det finns ju ett intresse. Att ha bott utomlands en längre tid, oavsett var man har bott, visar karaktären på en person: man har varit borta länge, lärt sig nya system, varit målinriktad och slutfört saker. Det är sådana kvaliteter som kan vara attraktiva oavsett bransch.


Är det något ni skulle vilja skicka med till gymnasieeleverna på PB?

Hanna: Jag vill gärna skicka med hur viktigt det är att inte glömma bort varför man musicerar, så att man har med sig glädjen och inte dödar sin kreativitet och sin lust på vägen.

Philip: Att våga be om hjälp! Om du märker att någon är bra på något, be den personen om hjälp, fråga: Hur tänker du? Hur löser du det här? ”It’s no limit what a man can achieve, as long as he don’t mind who gets the credit”. Det ligger så mycket i det!

Adress: Residensgatan 7 | 553 16 Jönköping | Exp: 036-10 54 78 |

© Per Brahegymnasiet